Search
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/35सा राघवम् उपासीनम् असुख आर्ता सुख उचिता । उवाच पुरुषव्याघ्रमुपशृण्वति लक्ष्मणे ॥ २-२०-३५sA rAghavam upAsInam asukha ArtA sukha ucitA । uvAca puruSavyAghramupazRNvati lakSmaNe ॥ 2-20-35Kausalya who deserved happiness yet was struck down by (this) distress spoke to Rama, the tiger among men who was sitting nearby, while Lakshmana was listening ॥ 2-20-31॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/32सा निकृत्तैव सालस्य यष्टिः परशुना वने । पपात सहसा देवी देवतेव दिवश्च्युता ॥ २-२०-३२sA nikRttaiva sAlasya yaSTiH parazunA vane । papAta sahasA devI devateva divazcyutA ॥ 2-20-32All of sudden Kausalya fell down on the ground like the branch of a sal tree in the forest severed by an axe, like a goddess dropped from heaven. ॥ 2-20-32॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/24सत्यप्रतिज्ञं पितरं राजानं पश्य राघव । अद्यैव हि त्वां धर्मात्मा यौवराज्येऽभिषेक्ष्यति ॥ २-२०-२४satyapratijJaM pitaraM rAjAnaM pazya rAghava । adyaiva hi tvAM dharmAtmA yauvarAjye'bhiSekSyati ॥ 2-20-24Oh ! scion of the Raghu race see the king, your righteous and truthful father, who will consecrate you as prince-regent today itself.' ॥ 2-20-24॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/13वर्धयित्वा प्रहृष्टास्ताः प्रविश्य च गृहं स्त्रियः । न्यवेदयन्त त्वरिता राममातुः प्रियं तदा ॥ २-२०-१३vardhayitvA prahRSTAstAH pravizya ca gRhaM striyaH । nyavedayanta tvaritA rAmamAtuH priyaM tadA ॥ 2-20-13Wellpleased, the women then greeted him wishing prosperity. They hurried into the abode of Kausalya and gave her the happy news (of Rama's arrival). ॥ 2-20-13॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/39तं गुणैस्समतां प्राप्तो भ्राता विपुलविक्रमः । सौमित्रिरनुवव्राज धारयन् दुःखमात्मजम् ॥ २-१९-३९taM guNaissamatAM prApto bhrAtA vipulavikramaH । saumitriranuvavrAja dhArayan duHkhamAtmajam ॥ 2-19-39Mighty Lakshmana as virtuous as his brother held the sorrow in his mind and followed him. ॥ 2-19-39॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/29स रामः पितरं कृत्वा कैकेयीं च प्रदक्षिणम् । निष्क्रम्यान्तःपुरात्तस्मात्स्वं ददर्श सुहृज्जनम् ॥ २-१९-२९sa rAmaH pitaraM kRtvA kaikeyIM ca pradakSiNam । niSkramyAntaHpurAttasmAtsvaM dadarza suhRjjanam ॥ 2-19-29Hardly had Rama withdrawn from the antahpura ( inner palace ) after circumambulating his father and Kaikeyi when he saw his friends. ॥ 2-19-29॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/17धिक्कष्टमिति निःश्वस्य राजा शोकपरिप्लुतः । मूर्चितः न्यपतत् तस्मिन् पर्यन्के हेम भूषिते ॥ २-१९-१७dhikkaSTamiti niHzvasya rAjA zokapariplutaH । mUrcitaH nyapatat tasmin paryanke hema bhUSite ॥ 2-19-17'Fie, what a calamity' sighing thus, the king, overwhelmed with sorrow, fainted and fell back on the golden couch. ॥ 2-19-17॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/9तदाश्वासय हीमं त्वं किन्विदं यन्महीपतिः । वसुधा आसक्त नयनो मन्दम् अश्रूणि मुन्चति ॥ २-१९-९tadAzvAsaya hImaM tvaM kinvidaM yanmahIpatiH । vasudhA Asakta nayano mandam azrUNi muncati ॥ 2-19-9Please console him. Why is it that the king with his eyes gazed upon the ground is shedding tears drop by drop? ॥ 2-19-9॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/18/41इतीव तस्यां परुषम् वदन्त्याम् । नचैव रामः प्रविवेश शोकम् । प्रविव्यधे चापि महानुभावो । राजा तु पुत्रव्यसनाभितप्तः ॥ २-१८-४१itIva tasyAM paruSam vadantyAm । nacaiva rAmaH praviveza zokam । pravivyadhe cApi mahAnubhAvo । rAjA tu putravyasanAbhitaptaH ॥ 2-18-41Even though she was speaking harsh words, Rama did not come to grief. But the magnanimous king was greatly afflicted to see the calamity on his son. ॥ 2-18-41॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/18/28अहो धिङ्नार्हसे देवि पक्तुं मामीदृशं वचः । अहम् हि वचनात् राज्ञः पतेयम् अपि पावके ॥ २-१८-२८aho dhiGnArhase devi paktuM mAmIdRzaM vacaH । aham hi vacanAt rAjJaH pateyam api pAvake ॥ 2-18-28Alas, what a pity, Oh ! queen, it does not behove you to speak to me such words. On the king's word, I can jump into fire. ॥ 2-18-28॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/35सा राघवम् उपासीनम् असुख आर्ता सुख उचिता । उवाच पुरुषव्याघ्रमुपशृण्वति लक्ष्मणे ॥ २-२०-३५sA rAghavam upAsInam asukha ArtA sukha ucitA । uvAca puruSavyAghramupazRNvati lakSmaNe ॥ 2-20-35Kausalya who deserved happiness yet was struck down by (this) distress spoke to Rama, the tiger among men who was sitting nearby, while Lakshmana was listening ॥ 2-20-31॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/32सा निकृत्तैव सालस्य यष्टिः परशुना वने । पपात सहसा देवी देवतेव दिवश्च्युता ॥ २-२०-३२sA nikRttaiva sAlasya yaSTiH parazunA vane । papAta sahasA devI devateva divazcyutA ॥ 2-20-32All of sudden Kausalya fell down on the ground like the branch of a sal tree in the forest severed by an axe, like a goddess dropped from heaven. ॥ 2-20-32॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/24सत्यप्रतिज्ञं पितरं राजानं पश्य राघव । अद्यैव हि त्वां धर्मात्मा यौवराज्येऽभिषेक्ष्यति ॥ २-२०-२४satyapratijJaM pitaraM rAjAnaM pazya rAghava । adyaiva hi tvAM dharmAtmA yauvarAjye'bhiSekSyati ॥ 2-20-24Oh ! scion of the Raghu race see the king, your righteous and truthful father, who will consecrate you as prince-regent today itself.' ॥ 2-20-24॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/20/13वर्धयित्वा प्रहृष्टास्ताः प्रविश्य च गृहं स्त्रियः । न्यवेदयन्त त्वरिता राममातुः प्रियं तदा ॥ २-२०-१३vardhayitvA prahRSTAstAH pravizya ca gRhaM striyaH । nyavedayanta tvaritA rAmamAtuH priyaM tadA ॥ 2-20-13Wellpleased, the women then greeted him wishing prosperity. They hurried into the abode of Kausalya and gave her the happy news (of Rama's arrival). ॥ 2-20-13॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/39तं गुणैस्समतां प्राप्तो भ्राता विपुलविक्रमः । सौमित्रिरनुवव्राज धारयन् दुःखमात्मजम् ॥ २-१९-३९taM guNaissamatAM prApto bhrAtA vipulavikramaH । saumitriranuvavrAja dhArayan duHkhamAtmajam ॥ 2-19-39Mighty Lakshmana as virtuous as his brother held the sorrow in his mind and followed him. ॥ 2-19-39॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/29स रामः पितरं कृत्वा कैकेयीं च प्रदक्षिणम् । निष्क्रम्यान्तःपुरात्तस्मात्स्वं ददर्श सुहृज्जनम् ॥ २-१९-२९sa rAmaH pitaraM kRtvA kaikeyIM ca pradakSiNam । niSkramyAntaHpurAttasmAtsvaM dadarza suhRjjanam ॥ 2-19-29Hardly had Rama withdrawn from the antahpura ( inner palace ) after circumambulating his father and Kaikeyi when he saw his friends. ॥ 2-19-29॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/17धिक्कष्टमिति निःश्वस्य राजा शोकपरिप्लुतः । मूर्चितः न्यपतत् तस्मिन् पर्यन्के हेम भूषिते ॥ २-१९-१७dhikkaSTamiti niHzvasya rAjA zokapariplutaH । mUrcitaH nyapatat tasmin paryanke hema bhUSite ॥ 2-19-17'Fie, what a calamity' sighing thus, the king, overwhelmed with sorrow, fainted and fell back on the golden couch. ॥ 2-19-17॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/19/9तदाश्वासय हीमं त्वं किन्विदं यन्महीपतिः । वसुधा आसक्त नयनो मन्दम् अश्रूणि मुन्चति ॥ २-१९-९tadAzvAsaya hImaM tvaM kinvidaM yanmahIpatiH । vasudhA Asakta nayano mandam azrUNi muncati ॥ 2-19-9Please console him. Why is it that the king with his eyes gazed upon the ground is shedding tears drop by drop? ॥ 2-19-9॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/18/41इतीव तस्यां परुषम् वदन्त्याम् । नचैव रामः प्रविवेश शोकम् । प्रविव्यधे चापि महानुभावो । राजा तु पुत्रव्यसनाभितप्तः ॥ २-१८-४१itIva tasyAM paruSam vadantyAm । nacaiva rAmaH praviveza zokam । pravivyadhe cApi mahAnubhAvo । rAjA tu putravyasanAbhitaptaH ॥ 2-18-41Even though she was speaking harsh words, Rama did not come to grief. But the magnanimous king was greatly afflicted to see the calamity on his son. ॥ 2-18-41॥
- siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/18/28अहो धिङ्नार्हसे देवि पक्तुं मामीदृशं वचः । अहम् हि वचनात् राज्ञः पतेयम् अपि पावके ॥ २-१८-२८aho dhiGnArhase devi paktuM mAmIdRzaM vacaH । aham hi vacanAt rAjJaH pateyam api pAvake ॥ 2-18-28Alas, what a pity, Oh ! queen, it does not behove you to speak to me such words. On the king's word, I can jump into fire. ॥ 2-18-28॥