- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/51तेषां वचः सर्वगुणोपपन्नं प्रस्विन्नगात्रः प्रविषण्णरूपः | निशम्य राजा कृपणः सभार्यो व्यवस्थितस्तं सुतमीक्षमाणः || २-४०-५१teSAM vacaH sarvaguNopapannaM prasvinnagAtraH praviSaNNarUpaH | nizamya rAjA kRpaNaH sabhAryo vyavasthitastaM sutamIkSamANaH || 2-40-51Dasaratha and his wives, overcome with grief, heard their words steeped in virtue (wisdom). The king stood there with his perspiring body and melancholic appearance, fixing his gaze on his son. [2-40-51]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/50यमिच्छेत्पुनरायान्तं नैनं दूरमनुव्रजेत् | इत्यमात्या महाराजमूचुर्दशरथं वचः || २-४०-५०yamicchetpunarAyAntaM nainaM dUramanuvrajet | ityamAtyA mahArAjamUcurdazarathaM vacaH || 2-40-50We should not follow over a long distance those we wish to return, said the ministers to king Dasaratha. [2-40-50]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/49न्यवर्तत जनो राज्ञो रामं कृत्वा प्रदक्षिणम् | मनसाप्यश्रुवेगैश्च न न्यवर्तत मानुषम् || २-४०-४९nyavartata jano rAjJo rAmaM kRtvA pradakSiNam | manasApyazruvegaizca na nyavartata mAnuSam || 2-40-49The king's men returned, with Rama circumambulated (on the plane of their minds). But from their minds they could not hold back their tears (grief). [2-40-49]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/48रामस्य स वचः कुर्वन्ननुज्ञाप्य च तं जनम् | व्रजतोऽपि हयान् शीघ्रं चोदयामास सारथिः || २-४०-४८rAmasya sa vacaH kurvannanujJApya ca taM janam | vrajato'pi hayAn zIghraM codayAmAsa sArathiH || 2-40-48Obeying the command of Rama and after taking leave of the people, Sumantra hastened the horses although they were galloping. [2-40-48]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/47नाश्रौषमिति राजानमुपालब्धोऽपि वक्ष्यसि | चिरं दुःखस्य पापिष्ठमिति रामस्तमब्रवीत् || २-४०-४७nAzrauSamiti rAjAnamupAlabdho'pi vakSyasi | ciraM duHkhasya pApiSThamiti rAmastamabravIt || 2-40-47When the king reproaches you for not stopping the chariot, you can say 'I could not hear'.Prolonging agony is sinful, said Rama to Sumantra. [2-40-47]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/46तिष्ठेति राजा चुक्रोश याहि याहीति राघवः | सुमन्त्रस्य बभूवात्मा चक्रयोरिव चान्तरा || २-४०-४६tiSTheti rAjA cukroza yAhi yAhIti rAghavaH | sumantrasya babhUvAtmA cakrayoriva cAntarA || 2-40-46The king cried, 'Stay, Stay', while Rama said 'Go on, Go on'. Sumantra's mind was caught as if in between two wheels. [2-40-46]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/45रामलक्ष्मणसीतार्थं स्रवन्तीं वारि नेत्रजम् | असकृत्प्रैक्षत तदा नृत्यन्तीमिव मातरम् || २-४०-४५rAmalakSmaNasItArthaM sravantIM vAri netrajam | asakRtpraikSata tadA nRtyantImiva mAtaram || 2-40-45- shedding tears for them ( Rama, Sita, Lakshmana ), Rama repeatedly glanced at her who was twisting and bending as if in a dancing pose. [2-40-45]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/44तथा रुदन्तीं कौसल्यां रथं तमनुधावतीम् | क्रोशन्तीं राम रामेति हा सीते लक्ष्मणेति च || २-४०-४४tathA rudantIM kausalyAM rathaM tamanudhAvatIm | krozantIM rAma rAmeti hA sIte lakSmaNeti ca || 2-40-44While Kausalya was weeping and running after the chariot, crying Oh ! Rama, Oh ! Sita, Oh ! Lakshmana,..... - [2-40-44]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/43प्रत्यगारमिवायान्ती वत्सला वत्सकारणात् | बद्धवत्सा यथा धेनू राममाताभ्यधावत || २-४०-४३pratyagAramivAyAntI vatsalA vatsakAraNAt | baddhavatsA yathA dhenU rAmamAtAbhyadhAvata || 2-40-43Rama's mother ran after the chariot, like an affectionate cow running towards the shed to join its fastened calf. [2-40-43]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/40/42न हि तत्पुरुषव्याघ्रो दुःखदं दर्शनं पितुः | मातुश्च सहितुं शक्तस्तोत्रार्दित इव द्विपः || २-४०-४२na hi tatpuruSavyAghro duHkhadaM darzanaM pituH | mAtuzca sahituM zaktastotrArdita iva dvipaH || 2-40-42Rama the best among men, could not, like an elephant tormented by the goad, endure that pitiful sight of his father and mother. [2-40-42]