Search
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/41उद्वीक्ष्योद्वीक्ष्य नयनैरस्रपाताविलेक्षणाः । सुप्रवेपितगात्राश्च बभूवुर्वनदेवताः ॥ ३-५२-४१udvIkSyodvIkSya nayanairasrapAtAvilekSaNAH । supravepitagAtrAzca babhUvurvanadevatAH ॥ 3-52-41They ( young deer ) looked again and again with eyes blurred with tears at the direction in which Sita went. The sylvan deities shivered - ॥ 3-52-41॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/40इति सर्वाणि भूतानि गणशः पर्यदेवयन् । वित्रस्तका दीनमुखा रुरुदुःमृगपोतकाः ॥ ३-५२-४०iti sarvANi bhUtAni gaNazaH paryadevayan । vitrastakA dInamukhA ruruduHmRgapotakAH ॥ 3-52-40Thus bewailed all beings in groups. The young deer full of fear and distress, were weeping. ॥ 3-52-40॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/39नास्ति धर्मः कुतस्सत्यं नार्जवं नानृशंसता । यत्र रामस्य वैदेहीं भार्यां हरति रावणः ॥ ३-५२-३९nAsti dharmaH kutassatyaM nArjavaM nAnRzaMsatA । yatra rAmasya vaidehIM bhAryAM harati rAvaNaH ॥ 3-52-39When Rama's consort, the princess of Videha, is being carried away by Ravana, how can there be rightousness or truth or uprightness or compassion for men? ॥ 3-52-39॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/38ह्रियमाणां तु वैदेहीं दृष्ट्वा दीनो दिवाकरः । प्रविध्वस्त प्रभः श्रीमान् आसीत् पाण्डुर मण्डलः ॥ ३-५२-३८hriyamANAM tu vaidehIM dRSTvA dIno divAkaraH । pravidhvasta prabhaH zrImAn AsIt pANDura maNDalaH ॥ 3-52-38Seeing Sita abducted, the glorious Sun looked lustreless and distraught. He developed a pale white disk around him. ॥ 3-52-38॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/37जलप्रपातास्रमुखाश्शृङ्गैरुच्छ्रितबाहुभिः । सीतायां ह्रियमाणायां विक्रोशन्तीव पर्वताः ॥ ३-५२-३७jalaprapAtAsramukhAzzRGgairucchritabAhubhiH । sItAyAM hriyamANAyAM vikrozantIva parvatAH ॥ 3-52-37The mountains were shedding tears in the form of waterfalls, and crying with hands lifted up in the form of peaks, while Sita was being carried away. ॥ 3-52-37॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/36समन्तादभिसम्पत्य सिंहव्याघ्रमृगद्विजाः । अन्वधावंस्तदा रोषात्सीतां छायानुगामिनः ॥ ३-५२-३६samantAdabhisampatya siMhavyAghramRgadvijAH । anvadhAvaMstadA roSAtsItAM chAyAnugAminaH ॥ 3-52-36Then the lions, tigers, deer and birds gathered together in anger (also anguish) and ran after Sita's shadow. ॥ 3-52-36॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/35नलिन्यो ध्वस्तकमलास्त्रस्तमीनजलेचराः । सखीमिव गतोच्छ्वासामन्वशोचन्त मैथिलीम् ॥ ३-५२-३५nalinyo dhvastakamalAstrastamInajalecarAH । sakhImiva gatocchvAsAmanvazocanta maithilIm ॥ 3-52-35Lotusponds with withering lotuses and with disturbed aquatic life like fishes in fright were as if grieving for Sita as one would grieve for a companion who is unable to breathe. ॥ 3-52-35॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/34उत्पातवाताभिहता नानाद्विजगणायुताः । माभैरिति विधूताग्रा व्याजह्रुरिव पादपाः ॥ ३-५२-३४utpAtavAtAbhihatA nAnAdvijagaNAyutAH । mAbhairiti vidhUtAgrA vyAjahruriva pAdapAH ॥ 3-52-34The trees filled with birds of all kinds, shaken at the top by stormy winds seemed to be saying to Sita, 'Be not afraid'. ॥ 3-52-34॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/33तस्यास्स्तनान्तराद्भ्रष्टो हारस्ताराधिपद्युतिः । वैदेह्या निपतन्भाति गङ्गेव गगनाच्च्युता ॥ ३-५२-३३tasyAsstanAntarAdbhraSTo hArastArAdhipadyutiH । vaidehyA nipatanbhAti gaGgeva gaganAccyutA ॥ 3-52-33Sita's necklace shining like the bright Moon slipped from between her breasts like the river Ganga falling down from the sky. ॥ 3-52-33॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/32तस्यास्तान्यग्निवर्णानि भूषणानि महीतले । सघोषाण्यवकीर्यन्त क्षीणास्तारा इवाम्बरात् ॥ ३-५२-३२tasyAstAnyagnivarNAni bhUSaNAni mahItale । saghoSANyavakIryanta kSINAstArA ivAmbarAt ॥ 3-52-32Like the dim stars falling from the sky, her ornaments, bright as flame, scattered on the ground tinkling. ॥ 3-52-32॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/41उद्वीक्ष्योद्वीक्ष्य नयनैरस्रपाताविलेक्षणाः । सुप्रवेपितगात्राश्च बभूवुर्वनदेवताः ॥ ३-५२-४१udvIkSyodvIkSya nayanairasrapAtAvilekSaNAH । supravepitagAtrAzca babhUvurvanadevatAH ॥ 3-52-41They ( young deer ) looked again and again with eyes blurred with tears at the direction in which Sita went. The sylvan deities shivered - ॥ 3-52-41॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/40इति सर्वाणि भूतानि गणशः पर्यदेवयन् । वित्रस्तका दीनमुखा रुरुदुःमृगपोतकाः ॥ ३-५२-४०iti sarvANi bhUtAni gaNazaH paryadevayan । vitrastakA dInamukhA ruruduHmRgapotakAH ॥ 3-52-40Thus bewailed all beings in groups. The young deer full of fear and distress, were weeping. ॥ 3-52-40॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/39नास्ति धर्मः कुतस्सत्यं नार्जवं नानृशंसता । यत्र रामस्य वैदेहीं भार्यां हरति रावणः ॥ ३-५२-३९nAsti dharmaH kutassatyaM nArjavaM nAnRzaMsatA । yatra rAmasya vaidehIM bhAryAM harati rAvaNaH ॥ 3-52-39When Rama's consort, the princess of Videha, is being carried away by Ravana, how can there be rightousness or truth or uprightness or compassion for men? ॥ 3-52-39॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/38ह्रियमाणां तु वैदेहीं दृष्ट्वा दीनो दिवाकरः । प्रविध्वस्त प्रभः श्रीमान् आसीत् पाण्डुर मण्डलः ॥ ३-५२-३८hriyamANAM tu vaidehIM dRSTvA dIno divAkaraH । pravidhvasta prabhaH zrImAn AsIt pANDura maNDalaH ॥ 3-52-38Seeing Sita abducted, the glorious Sun looked lustreless and distraught. He developed a pale white disk around him. ॥ 3-52-38॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/37जलप्रपातास्रमुखाश्शृङ्गैरुच्छ्रितबाहुभिः । सीतायां ह्रियमाणायां विक्रोशन्तीव पर्वताः ॥ ३-५२-३७jalaprapAtAsramukhAzzRGgairucchritabAhubhiH । sItAyAM hriyamANAyAM vikrozantIva parvatAH ॥ 3-52-37The mountains were shedding tears in the form of waterfalls, and crying with hands lifted up in the form of peaks, while Sita was being carried away. ॥ 3-52-37॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/36समन्तादभिसम्पत्य सिंहव्याघ्रमृगद्विजाः । अन्वधावंस्तदा रोषात्सीतां छायानुगामिनः ॥ ३-५२-३६samantAdabhisampatya siMhavyAghramRgadvijAH । anvadhAvaMstadA roSAtsItAM chAyAnugAminaH ॥ 3-52-36Then the lions, tigers, deer and birds gathered together in anger (also anguish) and ran after Sita's shadow. ॥ 3-52-36॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/35नलिन्यो ध्वस्तकमलास्त्रस्तमीनजलेचराः । सखीमिव गतोच्छ्वासामन्वशोचन्त मैथिलीम् ॥ ३-५२-३५nalinyo dhvastakamalAstrastamInajalecarAH । sakhImiva gatocchvAsAmanvazocanta maithilIm ॥ 3-52-35Lotusponds with withering lotuses and with disturbed aquatic life like fishes in fright were as if grieving for Sita as one would grieve for a companion who is unable to breathe. ॥ 3-52-35॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/34उत्पातवाताभिहता नानाद्विजगणायुताः । माभैरिति विधूताग्रा व्याजह्रुरिव पादपाः ॥ ३-५२-३४utpAtavAtAbhihatA nAnAdvijagaNAyutAH । mAbhairiti vidhUtAgrA vyAjahruriva pAdapAH ॥ 3-52-34The trees filled with birds of all kinds, shaken at the top by stormy winds seemed to be saying to Sita, 'Be not afraid'. ॥ 3-52-34॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/33तस्यास्स्तनान्तराद्भ्रष्टो हारस्ताराधिपद्युतिः । वैदेह्या निपतन्भाति गङ्गेव गगनाच्च्युता ॥ ३-५२-३३tasyAsstanAntarAdbhraSTo hArastArAdhipadyutiH । vaidehyA nipatanbhAti gaGgeva gaganAccyutA ॥ 3-52-33Sita's necklace shining like the bright Moon slipped from between her breasts like the river Ganga falling down from the sky. ॥ 3-52-33॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/52/32तस्यास्तान्यग्निवर्णानि भूषणानि महीतले । सघोषाण्यवकीर्यन्त क्षीणास्तारा इवाम्बरात् ॥ ३-५२-३२tasyAstAnyagnivarNAni bhUSaNAni mahItale । saghoSANyavakIryanta kSINAstArA ivAmbarAt ॥ 3-52-32Like the dim stars falling from the sky, her ornaments, bright as flame, scattered on the ground tinkling. ॥ 3-52-32॥