- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/29नव पञ्च च वर्षाणि वनवासे विहृत्य ते | पुनःपादौ ग्रहीष्यामि प्रतिज्ञान्ते नराधिप || २-३४-२९nava paJca ca varSANi vanavAse vihRtya te | punaHpAdau grahISyAmi pratijJAnte narAdhipa || 2-34-29Having fulfilled the vow on the completion of fourteen years of wandering in the forest I shall come back to touch your feet, Oh ! lord of men. [2-34-29]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/28भवान्वर्ष सहस्राय पृथिव्या नृपते पतिः | अहं त्वरण्येवत्स्यामि न मे कार्यं त्वयाऽनृतम् || २-३४-२८bhavAnvarSa sahasrAya pRthivyA nRpate patiH | ahaM tvaraNyevatsyAmi na me kAryaM tvayA'nRtam || 2-34-28- 'You will remain the lord of this earth for a thousand years to come, O king As for me, I will dwell in the forest. Do not deviate from truth on my account. [2-34-28]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/27एवमुक्तो नृपतिना रामो धर्मभृतां वरः | प्रत्युवाचाञ्जलिं कृत्वा पितरं वाक्यकोविदः || २-३४-२७evamukto nRpatinA rAmo dharmabhRtAM varaH | pratyuvAcAJjaliM kRtvA pitaraM vAkyakovidaH || 2-34-27Thus spoken to by the king, Rama, skilled in speech and upholder of righteousness, replied to his father with folded palms : - [2-34-27]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/26अहं राघव कैकेय्या वरदानेन मोहितः | अयोध्यायास्त्वमेवाद्य भव राजा निगृह्य माम् || २-३४-२६ahaM rAghava kaikeyyA varadAnena mohitaH | ayodhyAyAstvamevAdya bhava rAjA nigRhya mAm || 2-34-26- 'I have been deluded by Kaikeyi into bestowing boons. Imprison me and be now king of Ayodhya, Oh ! scion of the Raghu dynasty ( Rama ).' [2-34-26]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/25प्रतीक्षमाणम् अव्यग्रम् अनुज्ञाम् जगती पतेः | उवाच रर्जा सम्प्रेक्ष्य वन वासाय राघवम् || २-३४-२५pratIkSamANam avyagram anujJAm jagatI pateH | uvAca rarjA samprekSya vana vAsAya rAghavam || 2-34-25On seeing Rama, unruffled, waiting for his permission to proceed to the forest, the lord of the earth, king Dasaratha said : - [2-34-25]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/24अनुजानीहि सर्वान्नः शोकमुत्सृज्य मानद | लक्ष्मणं मां च सीतां च प्रजापतिरिव प्रजाः || २-३४-२४anujAnIhi sarvAnnaH zokamutsRjya mAnada | lakSmaNaM mAM ca sItAM ca prajApatiriva prajAH || 2-34-24Discard your grief and, like Brahma, the creator, allow Lakshmana, Sita and me all of us, your subjects, oh ! the bestower of honour.' [2-34-24]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/23लक्ष्मणं चानुजानीहि सीता चान्वेति मां वनम् | कारणैर्बहुभि स्तथ्यैर्वार्यमाणौ न चेच्छतः || २-३४-२३lakSmaNaM cAnujAnIhi sItA cAnveti mAM vanam | kAraNairbahubhi stathyairvAryamANau na cecchataH || 2-34-23Allow Lakshmana and Sita to follow me into the forest. I tried to dissuade them with a number of reasons but they did not agree. [2-34-23]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/22आपृच्छे त्वां महाराज सर्वेषामीश्वरोऽसि नः | प्रस्थितं दण्डकारण्यं पश्य त्वं कुशलेन माम् || २-३४-२२ApRcche tvAM mahArAja sarveSAmIzvaro'si naH | prasthitaM daNDakAraNyaM pazya tvaM kuzalena mAm || 2-34-22- 'Oh ! great king, I am asking leave of you, for you are lord of all of us. I am set to depart for the Dandaka forest. See me (off) in a cheerful mood. [2-34-22]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/21अथ रामो मुहूर्तेन लब्धसंज्ञं महीपतिम् | उवाच प्राञ्जलिर्भूत्वा शोकार्णवपरिप्लुतम् || २-३४-२१atha rAmo muhUrtena labdhasaMjJaM mahIpatim | uvAca prAJjalirbhUtvA zokArNavapariplutam || 2-34-21After the king regained his consciousness in a moment, Rama with folded hands said to him, who was immersed in a sea of sorrow : - [2-34-21]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/34/20तं परिष्वज्य बाहुभ्यां तावुभौ रामलक्ष्मणौ | पर्यंङ्के सीतया सार्धं रुदन्तः समवेशयन् || २-३४-२०taM pariSvajya bAhubhyAM tAvubhau rAmalakSmaNau | paryaMGke sItayA sArdhaM rudantaH samavezayan || 2-34-20Thereafter Rama and Lakshmana assisted by Sita, lifted him wailing in their arms and laid him on a couch. [2-34-20]