Search
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/26तत्र रामं भयं तीव्रमाविवेश विषादजम् । राक्षसं मृगरूपं तं हत्वा श्रुत्वा च तत्स्वरम् ॥ ३-४४-२६tatra rAmaM bhayaM tIvramAviveza viSAdajam । rAkSasaM mRgarUpaM taM hatvA zrutvA ca tatsvaram ॥ 3-44-26After killing the demon in the figure of a deer and hearing his voice, Rama was overtaken by intense fear born of despair. ॥ 3-44-26॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/25लक्ष्मणश्च महाबाहुः कामवस्थां गमिष्यति । इति सञ्चिन्त्य धर्मात्मा रामो हृष्टतनूरुहः ॥ ३-४४-२५lakSmaNazca mahAbAhuH kAmavasthAM gamiSyati । iti saJcintya dharmAtmA rAmo hRSTatanUruhaH ॥ 3-44-25What would be the condition of Lakshmana? While righteous Rama reflected on this, his hair stood on end. ॥ 3-44-25॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/24हा सीते लक्ष्मणेत्येवमाक्रुश्य च महास्वरम् । ममार राक्षसस्सोऽयं श्रुत्वा सीता कथं भवेत् ॥ ३-४४-२४hA sIte lakSmaNetyevamAkruzya ca mahAsvaram । mamAra rAkSasasso'yaM zrutvA sItA kathaM bhavet ॥ 3-44-24This demon Maricha screamed aloud saying, 'Alas, Sita, Alas, Lakshmana'. He is now dead. How would Sita react to this voice? ॥ 3-44-24॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/23मारीचस्य तु मायैषा पूर्वोक्तं लक्ष्मणेन तु । तत्तथा ह्यभवच्चाद्य मारीचोऽयं मया हतः ॥ ३-४४-२३mArIcasya tu mAyaiSA pUrvoktaM lakSmaNena tu । tattathA hyabhavaccAdya mArIco'yaM mayA hataH ॥ 3-44-23This is an illusion created by Maricha. It happened exactly the way Lakshmana had said earlier. Maricha is now killed. ॥ 3-44-23॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/22रामो रुधिरसिक्ताङ्गं चेष्टमानं महीतले । जगाम मनसा सीतां लक्ष्मणस्य वचस्स्मरन् ॥ ३-४४-२२rAmo rudhirasiktAGgaM ceSTamAnaM mahItale । jagAma manasA sItAM lakSmaNasya vacassmaran ॥ 3-44-22- drenched in blood, and stirring his limbs, Rama thought of Lakshmana's words and reached Sita mentally (thought of her). ॥ 3-44-22॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/21चक्रे स सुमहाकायं मारीचो जीवितं त्यजन् । तं दृष्ट्वा पतितं भूमौ राक्षसं घोरदर्शनम् ॥ ३-४४-२१cakre sa sumahAkAyaM mArIco jIvitaM tyajan । taM dRSTvA patitaM bhUmau rAkSasaM ghoradarzanam ॥ 3-44-21While giving up his life, Maricha attained his huge body. On seeing that terrific demon fallen on the ground - ॥ 3-44-21॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/20तेन मर्मणि निर्विद्धं शरेणानुपमेन हि । मृगरूपं तु तत्त्यक्त्वा राक्षसं रूपमास्थितः ॥ ३-४४-२०tena marmaNi nirviddhaM zareNAnupamena hi । mRgarUpaM tu tattyaktvA rAkSasaM rUpamAsthitaH ॥ 3-44-20Struck in the vital part by Rama's matchless dart, Maricha gave up the form of the deer and assumed the form of the demon. ॥ 3-44-20॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/19स प्राप्तकालमाज्ञाय चकार च तत स्वनम् । सदृशं राघवस्येह हा सीते लक्ष्मणेति च ॥ ३-४४-१९sa prAptakAlamAjJAya cakAra ca tata svanam । sadRzaM rAghavasyeha hA sIte lakSmaNeti ca ॥ 3-44-19Then Maricha realised that the appropriate time had come. In a voice similar to Rama's, he shouted loudly 'Alas Sita, Alas Lakshmana ' ॥ 3-44-19॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/18स्मृत्वा तद्वचनं रक्षो दध्यौ केन तु लक्ष्मणम् । इह प्रस्थापयेत्सीता शून्ये तां रावणो हरेत् ॥ ३-४४-१८smRtvA tadvacanaM rakSo dadhyau kena tu lakSmaNam । iha prasthApayetsItA zUnye tAM rAvaNo haret ॥ 3-44-18- remembered the words of Ravana. He thought over the means through which Sita could send Lakshmana to this spot so that Ravana would abduct her when she is alone. ॥ 3-44-18॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/17विनदन्भैरवं नादं धरण्यामल्पजीवितः । म्रियमाणस्तु मारीचो जहौ तां कृत्रिमां तनुम् ॥ ३-४४-१७vinadanbhairavaM nAdaM dharaNyAmalpajIvitaH । mriyamANastu mArIco jahau tAM kRtrimAM tanum ॥ 3-44-17- on earth almost dead, he ( Maricha ) roared frighteningly. Maricha gave up his false form of the deer and before breathing his last - ॥ 3-44-17॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/26तत्र रामं भयं तीव्रमाविवेश विषादजम् । राक्षसं मृगरूपं तं हत्वा श्रुत्वा च तत्स्वरम् ॥ ३-४४-२६tatra rAmaM bhayaM tIvramAviveza viSAdajam । rAkSasaM mRgarUpaM taM hatvA zrutvA ca tatsvaram ॥ 3-44-26After killing the demon in the figure of a deer and hearing his voice, Rama was overtaken by intense fear born of despair. ॥ 3-44-26॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/25लक्ष्मणश्च महाबाहुः कामवस्थां गमिष्यति । इति सञ्चिन्त्य धर्मात्मा रामो हृष्टतनूरुहः ॥ ३-४४-२५lakSmaNazca mahAbAhuH kAmavasthAM gamiSyati । iti saJcintya dharmAtmA rAmo hRSTatanUruhaH ॥ 3-44-25What would be the condition of Lakshmana? While righteous Rama reflected on this, his hair stood on end. ॥ 3-44-25॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/24हा सीते लक्ष्मणेत्येवमाक्रुश्य च महास्वरम् । ममार राक्षसस्सोऽयं श्रुत्वा सीता कथं भवेत् ॥ ३-४४-२४hA sIte lakSmaNetyevamAkruzya ca mahAsvaram । mamAra rAkSasasso'yaM zrutvA sItA kathaM bhavet ॥ 3-44-24This demon Maricha screamed aloud saying, 'Alas, Sita, Alas, Lakshmana'. He is now dead. How would Sita react to this voice? ॥ 3-44-24॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/23मारीचस्य तु मायैषा पूर्वोक्तं लक्ष्मणेन तु । तत्तथा ह्यभवच्चाद्य मारीचोऽयं मया हतः ॥ ३-४४-२३mArIcasya tu mAyaiSA pUrvoktaM lakSmaNena tu । tattathA hyabhavaccAdya mArIco'yaM mayA hataH ॥ 3-44-23This is an illusion created by Maricha. It happened exactly the way Lakshmana had said earlier. Maricha is now killed. ॥ 3-44-23॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/22रामो रुधिरसिक्ताङ्गं चेष्टमानं महीतले । जगाम मनसा सीतां लक्ष्मणस्य वचस्स्मरन् ॥ ३-४४-२२rAmo rudhirasiktAGgaM ceSTamAnaM mahItale । jagAma manasA sItAM lakSmaNasya vacassmaran ॥ 3-44-22- drenched in blood, and stirring his limbs, Rama thought of Lakshmana's words and reached Sita mentally (thought of her). ॥ 3-44-22॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/21चक्रे स सुमहाकायं मारीचो जीवितं त्यजन् । तं दृष्ट्वा पतितं भूमौ राक्षसं घोरदर्शनम् ॥ ३-४४-२१cakre sa sumahAkAyaM mArIco jIvitaM tyajan । taM dRSTvA patitaM bhUmau rAkSasaM ghoradarzanam ॥ 3-44-21While giving up his life, Maricha attained his huge body. On seeing that terrific demon fallen on the ground - ॥ 3-44-21॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/20तेन मर्मणि निर्विद्धं शरेणानुपमेन हि । मृगरूपं तु तत्त्यक्त्वा राक्षसं रूपमास्थितः ॥ ३-४४-२०tena marmaNi nirviddhaM zareNAnupamena hi । mRgarUpaM tu tattyaktvA rAkSasaM rUpamAsthitaH ॥ 3-44-20Struck in the vital part by Rama's matchless dart, Maricha gave up the form of the deer and assumed the form of the demon. ॥ 3-44-20॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/19स प्राप्तकालमाज्ञाय चकार च तत स्वनम् । सदृशं राघवस्येह हा सीते लक्ष्मणेति च ॥ ३-४४-१९sa prAptakAlamAjJAya cakAra ca tata svanam । sadRzaM rAghavasyeha hA sIte lakSmaNeti ca ॥ 3-44-19Then Maricha realised that the appropriate time had come. In a voice similar to Rama's, he shouted loudly 'Alas Sita, Alas Lakshmana ' ॥ 3-44-19॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/18स्मृत्वा तद्वचनं रक्षो दध्यौ केन तु लक्ष्मणम् । इह प्रस्थापयेत्सीता शून्ये तां रावणो हरेत् ॥ ३-४४-१८smRtvA tadvacanaM rakSo dadhyau kena tu lakSmaNam । iha prasthApayetsItA zUnye tAM rAvaNo haret ॥ 3-44-18- remembered the words of Ravana. He thought over the means through which Sita could send Lakshmana to this spot so that Ravana would abduct her when she is alone. ॥ 3-44-18॥
- siva.sh/ramayana/aranya-kanda/44/17विनदन्भैरवं नादं धरण्यामल्पजीवितः । म्रियमाणस्तु मारीचो जहौ तां कृत्रिमां तनुम् ॥ ३-४४-१७vinadanbhairavaM nAdaM dharaNyAmalpajIvitaH । mriyamANastu mArIco jahau tAM kRtrimAM tanum ॥ 3-44-17- on earth almost dead, he ( Maricha ) roared frighteningly. Maricha gave up his false form of the deer and before breathing his last - ॥ 3-44-17॥