- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/59/14प्रविशन्तमयोध्यां मां न कश्चिदभिनन्दति | नरा राममपश्यन्तो निश्श्वसन्ति मुहुर्मुहुः || २-५९-१४pravizantamayodhyAM mAM na kazcidabhinandati | narA rAmamapazyanto nizzvasanti muhurmuhuH || 2-59-14None greeted me when I entered Ayodhya, People heaved sighs repeatedly when they did not see Rama. [2-59-14]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/59/13अत्रोद्यानानि शून्यानि प्रलीनविहगनि च | न चाभिरामा नारामान्पश्यामि मनुजर्षभ || २-५९-१३atrodyAnAni zUnyAni pralInavihagani ca | na cAbhirAmA nArAmAnpazyAmi manujarSabha || 2-59-13Pleasuregardens are all deserted as the birds have vanished. Oh ! best of men, as such they do not look beautiful. [2-59-13]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/58/15सूत मद्वचनात्तस्य तातस्य विदितात्मनः | शिरसा वन्दनीयस्य वन्द्यौ पादौ महात्मनः || २-५८-१५sUta madvacanAttasya tAtasya viditAtmanaH | zirasA vandanIyasya vandyau pAdau mahAtmanaH || 2-58-15- 'Convey on my behalf, Oh ! charioteer to my illustrious father who is known for his selfknowledge, and is worthy of homage, that I am saluting his feet with my head bowed. [2-58-15]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/57/20ततो दशरथस्त्रीणां प्रासादेभ्य स्तत स्ततः। रामशोकाभितप्तानां मन्दं शुश्राव जल्पितम् || २-५७-२०tato dazarathastrINAM prAsAdebhya stata stataH| rAmazokAbhitaptAnAM mandaM zuzrAva jalpitam || 2-57-20From different spots in the palace, Sumantra heard the sobs and whispers of Dasaratha's wives who were tormented with the sorrow of Rama's exile. [2-57-20]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/57/19आयतैर्विमलैर्नेत्रैरश्रुवेगपरिप्लुतैः | अन्योन्यमभिवीक्षन्तेऽव्यक्तमार्ततराः स्त्रियः || २-५७-१९AyatairvimalairnetrairazruvegapariplutaiH | anyonyamabhivIkSante'vyaktamArtatarAH striyaH || 2-57-19The women in great anguish stood silently looking at one another, their large eyes flooded with overflowing tears. [2-57-19]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/57/18हर्म्यै र्विमानैः प्रासादैरवेक्ष्याथ समागतम् | हाहाकारकृता नार्यो रामदर्शनकर्शिताः || २-५७-१८harmyai rvimAnaiH prAsAdairavekSyAtha samAgatam | hAhAkArakRtA nAryo rAmadarzanakarzitAH || 2-57-18Women from mansions, seven-storied buildings and from royal palaces, sighted him and pained at not seeing Rama cried out 'Alas, Alas'. [2-57-18]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/56/27तन्तु पक्वं परिज्ञाय निष्टप्तं छिन्नशोणितम् | लक्ष्मण: पुरुषव्याघ्रमथ राघवमब्रवीत् || २-५६-२७tantu pakvaM parijJAya niSTaptaM chinnazoNitam | lakSmaNa: puruSavyAghramatha rAghavamabravIt || 2-56-27With the blood drained out of the venison, Lakshmana roasted it and cooked it well, and then said to Rama, the tiger (best) among men : - [2-56-27]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/55/31रमणीयान्बहुविधान्पादपान्कुसुमोत्कटान् | सीतावचनसंरब्ध आनयामास लक्ष्मणः || २-५५-३१ramaNIyAnbahuvidhAnpAdapAnkusumotkaTAn | sItAvacanasaMrabdha AnayAmAsa lakSmaNaH || 2-55-31Cheered by Sita's indents, Lakshmana brought her various beautiful plants and stocks of flowers. [2-55-31]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/54/41तत्र कुञ्जरयूथानि मृगयूथानि चाभितः | विचरन्ति वनान्तेस्मिन् तानि द्रक्ष्यसि राघव || २-५४-४१tatra kuJjarayUthAni mRgayUthAni cAbhitaH | vicaranti vanAntesmin tAni drakSyasi rAghava || 2-54-41You will see, Oh ! Rama, herds of elephants and deer ranging in the forest. [2-54-41]
- •siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/54/5प्रयागमभितः पश्य सौमित्रे धूममुन्नतम् | अग्नेर्भगवतः केतुं मन्ये सन्निहितो मुनिः || २-५४-५prayAgamabhitaH pazya saumitre dhUmamunnatam | agnerbhagavataH ketuM manye sannihito muniH || 2-54-5- 'Oh ! son of Sumitra, look at the column of smoke rising like the banner of the venerable firegod near Prayaga. I think an ascetic dwells nearby. [2-54-5]