1. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/17
    पितुर्वाक्यानुरोधेन गतस्य विजनं वनम् | तावद्दर्शनमस्या नः सफलं भवतु प्रभो || २-३७-१७piturvAkyAnurodhena gatasya vijanaM vanam | tAvaddarzanamasyA naH saphalaM bhavatu prabho || 2-37-17In obedience to the words of your father, Oh ! lord you are going to the forest. Till you return, please allow us to have her (Sita's) audience. [2-37-17]
  2. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/16
    ऊचुश्च परमायस्ता रामं ज्वलिततेजसम् | वत्स नैवं नियुक्तेयं वनवासे मनस्विनी || २-३७-१६ Ucuzca paramAyastA rAmaM jvalitatejasam | vatsa naivaM niyukteyaM vanavAse manasvinI || 2-37-16 Profoundly distressed, they said to Rama glowing with burning lustre, 'Oh ! dear, no one has ordered this high minded Sita to dwell in the forest. [2-37-16]
  3. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/15
    रामं प्रेक्ष्य तु सीताया बध्नन्तं चीरमुत्तमम् | अन्तःपुरगता नार्यो मुमुचुर्वारि नेत्रजम् || २-३७-१५rAmaM prekSya tu sItAyA badhnantaM cIramuttamam | antaHpuragatA nAryo mumucurvAri netrajam || 2-37-15Beholding Rama fastening the excellent bark garment on Sita, the women of the inner apartment shed tears from their eyes. [2-37-15]
  4. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/14
    तस्यास्तत्क्षिप्रमागम्य रामो धर्मभृतां वरः | चीरं बबन्ध सीतायाः कौशेयस्योपरि स्वयम् || २-३७-१४tasyAstatkSipramAgamya rAmo dharmabhRtAM varaH | cIraM babandha sItAyAH kauzeyasyopari svayam || 2-37-14Rama, foremost among protectors of righteousness, came forward quickly and fastened the bark himself over her silk garment. [2-37-14]
  5. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/13
    कृत्वा कण्ठे च सा चीरमेकमादाय पाणिना | तस्थौ ह्यकुशला तत्र व्रीडिता जनकात्मजा || २-३७-१३kRtvA kaNThe ca sA cIramekamAdAya pANinA | tasthau hyakuzalA tatra vrIDitA janakAtmajA || 2-37-13The daughter of Janaka, placed one end of the garment round her neck and held the other in her hand, and stood ashamed as she did not know what to do next. [2-37-13]
  6. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/12
    कथं नु चीरं बध्नन्ति मुनयो वनवासिनः | इति ह्यकुशला सीता सा मुमोह मुहुर्मुहुः || २-३७-१२kathaM nu cIraM badhnanti munayo vanavAsinaH | iti hyakuzalA sItA sA mumoha muhurmuhuH || 2-37-12Sita, unacquainted with wearing bark robes, asked Rama, perplexed 'How do the sages who live in the forest wear bark garment?'. [2-37-12]
  7. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/11
    अश्रुसम्पूर्ण नेत्रा च धर्मज्ञा धर्मदर्शिनी | गन्धर्वराजप्रतिमं भर्तारमिदमब्रवीत् || २-३७-११azrusampUrNa netrA ca dharmajJA dharmadarzinI | gandharvarAjapratimaM bhartAramidamabravIt || 2-37-11Who knew her duties and understood righteousness, with her eyes suffused with tears, she ( Sita ) said to her husband ( Rama ) who was the very image of the king of gandharvas. [2-37-11]
  8. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/10
    सा व्यपत्रपमाणेव प्रगृह्य च सुदुर्मनाः | कैकेयी कुशचीरे ते जानकी शुभलक्षणा || २-३७-१०sA vyapatrapamANeva pragRhya ca sudurmanAH | kaikeyI kuzacIre te jAnakI zubhalakSaNA || 2-37-10Sita of auspicious nature, with a sense of abashment and a deeply distressed mind, took the garments made of kusa grass from Kaikeyi. [2-37-10]
  9. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/9
    अथाऽत्मपरिधानार्थं सीता कौशेयवासिनी | समीक्ष्य चीरं सन्त्रस्ता पृषती वागुरामिव || २-३७-९athA'tmaparidhAnArthaM sItA kauzeyavAsinI | samIkSya cIraM santrastA pRSatI vAgurAmiva || 2-37-9Then Sita in silk clothes glanced at the bark robes meant for her to wear and was frightened like a doe seeing a (fowler's) snare. [2-37-9]
  10. siva.sh/ramayana/ayodhya-kanda/37/8
    लक्ष्मणश्चापि तत्रैव विहाय वसने शुभे | तापसाच्छादने चैव जग्राह पितुरग्रतः || २-३७-८lakSmaNazcApi tatraiva vihAya vasane zubhe | tApasAcchAdane caiva jagrAha pituragrataH || 2-37-8Lakshmana also removed his auspicious raiment in front (presence) of his father and accepted (put on) the robes of an ascetic. [2-37-8]